1963-1970, hände detta.

Allt gick på som vanligt med sjukhusbesök, och mellan varven var jag riktigt kry som vilket barn som helst.

1965, föddes vår lillebror.

Då Preben var cirka ett år, var det dags för honom att börja prata...

Eftersom jag inte kunde prata så mycket under den här tiden, varför vet vi inte, men kanske var det att jag inte hade någon lust helt enkelt.

Då bestämde jag mig för att lära honom det. Så gav jag mig själva f-n om jag inte skulle vara hans talpedagog.

Efter den dagen har jag talat perfekt, utan barnspråk.

Ett par år senare var det dags att få börja lekskolan, eller åtminstånne trodde vi att det var alla barns rätt att börja den.

Men efter diverse diskutioner med Finspångs Kommun, så fick jag, liksom alla andra börja till hösten.

Våren 1969 var det dags att börja skolan "på riktigt", då kom nästa problem i gryningen.

Finspångs Kommun hade inte tänkt på oss som sitter i rullstol.

Fanns nämligen ingen skola utan en massa trappor, vilket är väldigt opraktiskt.

Ett himla dragande uppför dessa, när skolan började. När det var dags för rast, nedför dessa, osv osv.

Efter några månaders funderande, så var det någon som kom på den briljanta idén om att det höll på att byggas en skola i Linköping.

Den var byggd i ett plan, vilket var förutsättningen.

Vi åkte och kollade på hur det såg ut etc, såg bra ut.

Det var Ekhagaskolan i Linköping, ett internat, som var specialiserade på att ta emot elever med stora och mindre handikapp.

Ekhaga bodde man i veckorna, åkte hem varannan helg.

Man hade tillgång till både skola och sjukvård.

Ekhaga hade små avdelningar, uppdelade på ålder. Avdelningarna hade insektsnamn, vilka jag dessvärre inte kommer ihåg idag.

Började på hösten 1970.

Gick på skolan i Ekhaga bara ett läsår, till läsåret 1971, så fick jag möjlighet att börja i en integrerad klass på Hagbyskolan i Linköping.

Integrerad klass innebär att handikappade barn går tillsammans med elever som inte har handikapp.